Jo Loui Borup

Käraste Nomi

Dessa knapphetens dagar ger mig aptit på överflöd.
Jag vill njuta av vårutställningens kaos och panik.
Jag är mycket mycket mycket arg för som Solange sjöng, I got a lot to be mad about.
Jag ville måla ditt porträtt men jag har aldrig sett ditt ansikte.
Jag åkte neråt, en kraft från underjorden drar ständigt i mina fötter.
Det är änglarna.
Trotzig skrev: Ansiktet / finns / finns inte.
Du, Nomi, frågade: If they saw my face — could I still take a bow? will they know me — Nomi — know me, now?
Jag lovar att vara obegriplig. Jag lovar att inte vara nonchalant.
Jag är inte trevande spiritualitet utan religion. Jag är inte en gest reducerad till „essens“ – fri mig!!! från avskyvärda minimalismen! Samsons kraft satt i hans långa hår.

Kyrkklockorna vrålar en varning.
Välkommen till operan.