Konst

Denna utställning samlar fjorton studenter i slutet av tre års studier vid Konstfack. Men ett slut är aldrig bara ett slut. Det är en passage, en förskjutning, en rörelse från ett rum till ett annat – från utbildningens avgränsade tid till en praktik som redan verkar i världen, i samtiden, i dess konflikter och förhandlingar.

Att arbeta konstnärligt idag är att arbeta med seendet. Och seendet är aldrig oskyldigt. Det är alltid redan format – av historia, makt och våld, men även av språk och begär. Våra blickar bär koloniala strukturer, vithetsnormer, heteronormativa ordningar och andra raster genom vilka världen framträder. Frågan är därför inte hur vi ska förmå att se utan makt, utan snarare: vad kan vi göra med den blick vi har? Hur kan en motblick uppstå? Vad kan ett oppositionellt seende öppna, störa, möjliggöra?

Under utbildningen har det konstnärliga examensarbetet stått i centrum, men aldrig i isolering. Studenterna har rört sig mellan discipliner, mellan sammanhang, mellan olika former av offentlighet. I samarbeten, i platsspecifika arbeten, i möten med institutioner och externa aktörer har verken prövats mot det som gör motstånd: rum, material, tekniker, ekonomier, byråkratier, kroppar, andra människor. Begränsningen har här inte varit ett hinder utan en produktiv kraft. Något som tvingar fram beslut, precision, ansvar. Något som gör både kunskap och okunskap synlig.

Det är också i relationen som kunskap uppstår. Inte i den isolerade kroppen, inte i det ensamma geniet, utan mellan människor, material, teknologier, institutioner. I det som sker i mellanrummet.

Många av examensarbetena rör sig kring erfarenheten av att leva i en brytningstid. En tid som ofta beskrivs i termer av slut: demokratins slut, kapitalismens slut, idén om den oändligt beboeliga planetens slut. Men krisen är inte bara materiell; den är också narrativ. Den handlar om berättelsernas sammanbrott. Hur berättar man när framtiden inte längre framstår som en fortsättning på nuet? Vilka former kan berättandet ta när vi befinner oss vid en tipping point? Och berättelsen – vem är den till för, och vem lämnas utanför?

Samtidigt pågår strider om representation, om synlighet, om vilka kroppar som tillåts ta plats i offentligheten och på vilka villkor. Frågor om delaktighet, demokrati och ansvar löper genom dessa arbeten. Studenterna deltar, vare sig de vill eller inte, i förhandlingarna om vilka berättelser som får form och vilka subjekt som får framträda som talande, handlande, sörjande, begärande.

Detta är en generation konstnärer som inte söker enkla svar och som misstror det binära språkets löften om klarhet. I stället rör de sig mot sprickorna, mellanrummen, de ännu odefinierade platserna. De försöker formulera kritiska utsagor som inte förenklar sin tid utan stannar i den, känner den, tänker i den – i dess motsägelser, dess våld, dess möjligheter.

Konstfacks vårutställning 2026 visar fjorton praktiker. Fjorton sätt att arbeta, att tänka, att göra. Skilda i uttryck, material och metod, men förenade i en vilja att förstå den värld de redan är en del av – och att ingripa i den.

Det är här deras arbete börjar. Inte efter detta, utan här.

Lina Selander
Professor i konst med inriktning på narrativitet och installation