Stefanie Gripenberg

Den sista tåren efter ditt sista andetag
rymde allt som var
och allt som aldrig fick bli.

Där stannade vi.

Jag lever vidare utan dig,
ett steg bort för varje dag
men minnet står stilla:
ditt skratt, din röst.

Du lämnar mig inte.

I tåren bygger jag det som varit,
varsamt, bit för bit.
En sorgeprocess
som kräver att få synas,
att få kännas,
att få ses.

För dig, Lussan.