Ida Wallin

Jag drejar en servis som jag kallar Pion.
Tallrik för tallrik. Skål för skål.

Jag tänker på bordet som en plats där vardagen samlas.
Där tallrikar fylls och töms igen.
Där samtal stannar kvar en stund.

I leran söker jag efter former som kan bära mer än sin funktion.
Spår av mina händer.
Spår av tid.

Jag gör bruksföremål för återkommande stunder.
För måltiderna vi delar.
För det enkla i att sitta tillsammans vid ett bord.