Jonathan Klangeryd

I Inrednings Arkitektur-snickeriet på Konstfack finns det en gammal och bortglömd maskin, en sinkmaskin. Maskinen är en typ av fräs som gör olika sammanfogningar, så kallade sinkor. Maskinen uppfanns för att göra olika typer av lådor. Idag är maskinen ersatt av snabbare konstruktionsmetoder. Maskinen har därav tappat sitt syfte i ett industrisammanhang. Men bara för att maskinen inte passar i tillverkningsindustrin längre så anser jag att maskinen fortfarande fyller ett värdefullt syfte. Syftet som jag ser på det har bara ändrats. Idag och för mig så fungerar maskinen som ett konstnärligt verktyg snarare än ett verktyg för massproduktion.

Sinkmaskinen är en öppen maskin som blottar och redovisar sin mekanik. Den styrs manuellt med två rattar och en spak. På samma sätt som maskinen och dess mekanismer fascinerar mig så fascinerar stadens mönster och rörelser mig. Under vårterminens gång har jag börjat se samband mellan stadens rytmer och mönster och sinkmaskinens mekanismer och arbetsmetod. Jag har med hjälp av maskinens olika funktioner konstruerat möbler och föremål som genom sina sammansättningar och vinklar speglar maskinens rörelser, rytmer.