Maria Adolfsson

Ljuset rör sig. Skuggorna glider över rummet; det blänker, darrar till ibland när roboten ändrar riktning. Trädet vakar. Det bär märken av händer, tryck, väder; märkt av tid. Inget romantiskt, bara slit och tid. Jag tycker om att se dom tillsammans – det gamla, slitna mot det glittriga och förföriska. Det skapar en balans inom mig.
Det finns något vackert i det där skavet mellan det som lyser och det som bär. Jag tror det handlar om det. Balansen. Och att bära något ömtåligt utan att veta varför.  Ibland tänker jag att roboten är jag. Att rörelsen är som jag. Trevande och ödmjuk.

Lys på mig så glittrar jag.

Titeln kommer från en textrad jag skrev när jag var tonåring.
Den har blivit ett sätt för mig att tänka kring hur uppmärksamhet fungerar.
Hur något kan bli synligt när ljuset faller på det, och hur det lika snabbt kan försvinna igen. Det handlar också om klass och erfarenheter, och hur det påverkar hur vi rör oss i världen. Nedärvda beteenden och mönster.

Som ett tillstånd mellan vardag och poesi.
Något som nästan är vackert, men också sorgligt.
Verket handlar inte om teknik, utan om kroppsligt minne.
Om arbete som fortsätter.
Om värde.
Och om hur klass visar sig i vardagen, i pengar och i möjligheter.

Det är i processen jag känner mig som mest hemma och levande. När jag får sitta med mina delar. Flytta dem lite. Pröva dom mot varandra. Se till att varje del hittar sin plats. Att något plötsligt börjar höra ihop och en värld långsamt växer fram.
Jag tycker om att arbeta så. Med fragment. Med saker som först inte verkar höra ihop men som så småningom gifter sig, som en märklig blandning av precision och lek, där varje liten del måste hitta sin plats för att helheten ska börja leva.