Sabina Askelius

Synkop är en rytmisk förskjutning där betoningen hamnar där den kanske inte riktigt väntas. Kanske är det också där arbetet börjar, eller åtminstone där det försöker stanna, i ett slags förskjutning mellan uppmärksamhet, språk och de villkor under vilka något kanske överhuvudtaget blir möjligt att känna igen.

Arbetet tar sin utgångspunkt i en praktik av dubbel notation där det som uppfattas först skrivs fram genom ett språk som redan står till hands för att sedan återvända under mer begränsade villkor där identifikation, metafor och förklaring tillfälligt hålls tillbaka. Det som annars ganska snabbt stabiliseras som något får i stället träda fram genom hur det visar sig, förskjuts och dröjer kvar.
I den meningen handlar verket kanske inte så mycket om att representera ett objekt som om att rubba den omedelbara igenkänningen, om så bara en aning. Genom att fördröja impulsen att benämna, kategorisera eller förstå riktas uppmärksamheten mot det skeende där mening tycks hålla på att stabiliseras.
Verket stannar i detta mellanläge där det som möter oss ännu inte har stelnat till visshet, där konturerna ännu inte riktigt dragits färdigt och där andra relationer fortfarande, åtminstone tillfälligt, kan uppstå.