Elin Johanna Lantz

Sanden är blöt och kall. Dyningar från havsvatten och smältsnö har gjort den kompakt och svårgenomtränglig. Hon gräver tills kölden kryper in i hennes små fingrar, tills smärtan i själen tar sig vidare, ut i hennes domnade händer – in i kroppens alla skrymslen.

Händer rör sig i mönster formade av ord och handlingar. De tränger in, tar isär tills materialet inte längre går att känna igen. Gränser tänjs och överskrids, för att förstå vad som sker och varför. I en kropp. En själ. Ett barn. Ett material. Det tas om hand, inte varsamt. Det skulle vara som att tala om att det som utsatts för någon form av brutalitet har en brist, och därmed behöver repareras och hanteras med försiktighet. Att förneka rätten att använda det språk som uppkommit genom handlingar av våldskaraktär skulle kunna ses som en upprepning av ett övergrepp. Tvingad till tystnad av varsamhet – i rörelsen kan orden passera ljudlöst.