Erik Corneliusson

Arbetet utgår från en oändlig cykel av att försöka nå nästa version av mig själv. En nästan religiös själv-besatthet. Det kretsar kring en osäker självbild, där jag rör mig mellan att vilja bli mer, bli mindre och att försöka förstå vad “jag” är. Varje justering blir ett sätt att hantera friktionen mellan den jag upplever mig vara och den som lättare accepteras.

Genom gestaltningen närmar jag mig kroppen som något som kan brytas ned och omformas. I detta uppstår en spänning mellan kontroll och upplösning, där sökandet efter en fast identitet hela tiden glider undan.

Spegeln är både min vän och fiende, en plats där en förvriden självbild tar form. I spegeln uppstår ett rum för besatthet och dyrkan, hat och kärlek. Speglarna har skelett, klor och tänder. De är ett Rorschachtest. De är personer, identiteter.

Det hade varit så lätt att ge upp min mänsklighet.
Att bli ett ting bland ting.
Slippa bära konsekvenserna av ett hjärta som slår för hårt eller för lite.
Slippa ansvaret som följer med att vara levande.