Tove Ottosson

Som metaforer, anatomiska studier, invasiva spöken, följeslagare och karaktärer; mina teckningar är alltid hemsökta av hästar.

De kommer till mig igen, men nu som leksaker; lekhästar. Den här hästen sitter på min plats vid köksbordet och går på mina stigar, på ett sätt som de tidigare hästarna aldrig gjort. Lekhästen ser tillbaka på mig när den går in i skogen, den är trött på att vara låtsad och föreställning. Hur skulle det vara att inte sträva efter en annan version av sig själv, att inte vara fast mellan verklighet och ideal? Den är en icke-häst, en o-häst. Aldrig riktigt framme i vad fantasin vill få den till att vara.

Jag ritar mer. Jag vill att icke-hästen ska springa fritt i skogen, som sin egen best. Stå i gläntor, sitta vid bordet, få sin egen agens och vila. En komplett varelse i sin egen rätt.