Konst

Enkelt beskrivet handlar det om följande:

Skriv en text som beskriver hur en masterklass arbetar med konst under sitt sista år på Konstfack. Låt texten beskriva hur verk har uppstått, historier som ligger till grund för dem, hur arbetet sedan fortskridit från idé till färdigt verk. Inkludera även hur det mottagits och de samtal och diskussioner som funnits runt verket och hur studenten valt att presentera det. Hur studenten använt titlar, text eller annat material för att placera sitt verk i en kontext som passar för verket och som placerar det i ett sammanhang.

Låt sedan texten innehålla orden; rumslig gestaltning, installation, skulptur, readymade, måleri, ljud, ljus, mörker, rörlig bild, film, video, animation, text och performance. Lägg till; duk, spännram, oljefärg, kakel, fogmassa, spånskivor, glas, reglar, tapeter, elsladdar, frigolit, plast, gips, sopor, lakansväv, ljuddämpare, högtalare och spotlights.

Eller kanske; timberlandkängor, mariekex, konfetti, nattklubbar, bregottpaket, träknivar, toalettutrymmen, barrikader, adidasjackor, förvrängda fönster, binär kod, new age, saltstenar, sinustoner, monument, leksaker, ögon, stövlar, dörrvakter, hundar, tonfiskburkar och en död grävling.

Eller kanske ännu hellre; identitet, arv, kropp, politik, historia, minne, abstraktioner eller det gudomliga.

Då börjar vi närma oss något som kanske går att beskriva som en avgångsklass på Konstfack 2026, på masterprogrammet i konst.

Men det är kanske först när vi börjar närma oss det som inte lika lätt låter sig beskrivas, i discipliner, strategier eller material, som det konstskapande faktiskt handlar om. Ett verk eller ett konstnärligt påstående kan aldrig enbart vara resultatet av sina samlade beståndsdelar och hur de är arrangerade i förhållande till varandra.

Det är först när de börjar oxidera med sin omgivning och med andra människor som mening uppstår och de material och förhållningssätt som skisserats ovan kommer till liv. Det är också då som konstverket lämnar sin säkra plats och blir ett objekt som finns till för förhandling.

Det institutionella konstbegreppet vilar på tre ben; en eller flera personer som kallar sig upphovspersoner – konstnärer, någon form av objekt eller annan konstnärlig utsaga som den eller de kan hävda som sitt konstverk, och slutligen någon form av ”institution” som kan bekräfta allt detta. Saknas någon av dessa tre beståndsdelar blir det svårare (men kanske inte omöjligt) att upprätthålla någon sorts giltighet i begreppet. Det kan fungera ändå, konstbegreppet är i sin natur svårfångat och svårdefinierat.

Men det är när vi tänker oss det sista utav de tre benen som vi också tänker oss vad en vårutställning för en avgångsklass är och betyder. Det är där och då som deras examensarbeten kommer till liv och möter en publik. Det är där verken lämnar en institution och träder in i en annan. Det är där de rör sig från en plats till en annan.

Thomas Elovsson
Professor i konst